torsdag 28 juni 2012

Time to say goodbye.

Jag önskar att detta inlägget i mitt liv aldrig nånsin behövde skrivas eller att det ens var sant. Men i lördags förlorade vi Jan. Fina fina Jan.

Jag vet inte ens vad jag ska säga, eftersom det är så himla hemskt och jobbigt att det inte går att beskriva. Det är så orättvist att det finns inte och det borde inte få vara såhär. Det får inte vara såhär.

Faaan alltså. 

Han har gett oss så många roliga minnen. Och så många roliga historier. Och så många äventyr. Och så många saker att se tillbaka på med glädje. Och en massa kärlek. Han har gjort min mamma så lycklig och mig så trygg av vetskapen om att hon har det bra. Han har lärt mig att ta vara på dagarna, hur ett perfekt förhållande ska vara, hur man tar hand om folk runt omkring sig och att absolut ingenting är omöjligt, bara man vill.

Skulle man dra upp alla bra saker och alla roliga minnen så skulle man hålla på i veckor, det kan jag lova.

Det finns ingen som pushat mig till att klara saker och tänja gränser så som Jan har. Han har verkligen varit ett stöd genom stormar och han har verkligen varit mer än bara en plastpappa för mig. Så tack för allt verkligen. Jag är så glad att vi hann få ha dig i våra liv.

Jag säger som någon sa häromdagen; "Där Jan är nu har dom iallafall fått det mycket roligare"

Vila i frid fina Jan. Jag längtar verkligen tills vi ses igen.
Med massor av kärlek och massa varma kramar
<3

Min student, 2010

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar